På grund av ackumuleringen av resor under de senaste åren har jag aldrig riktigt hunnit skriva en blogg om min resa till Oekraïne. Exakt ett år före invasionen tillbringade jag en vecka i Kharkov (även känd som Charkiv), längst i öster Ukraina, nära ryska gränsen. Jag var där för att träffa IT-teamet och diskutera framstegen för appen jag arbetade med då. Den veckan lärde jag mig mycket om Ukraina och hade omfattande samtal med människorna jag arbetade med, bland annat om den redan allvarliga krigssituationen i Donetsk, cirka 200 kilometer bort.
Krim och MH17
Det var redan orolighet i Ukraina 2020 och 2021. Det pratades mycket om det, eftersom folket i Kharkov var mycket oroliga. Det är vettigt, eftersom de bodde ett stenkast från Ryssland och det var fortfarande dagliga strider, bara två timmars bilresa från staden. Detta var ett resultat av den fortsatta närvaron av separatister och annekteringen av Krim.
2014 ockuperades Krim av Ryssland. Sedan dess har det aldrig riktigt varit tyst i Donetsk-regionen i östra Ukraina. Och visst fanns det MH17, katastrofen där en rysk Buk-missil sköt ner ett passagerarplan. Alla 298 passagerare dödades, inklusive 193 holländska medborgare. Än i dag förnekar Ryssland all inblandning.
Ukraina tog emot mig med öppna armar
Trots det ständiga krigshotet fortsatte livet i Ukraina som vanligt. Logiskt, för vad mer kan man göra? Sitter du hemma i soffan och väntar på att något ska gå fel? Det är inte så folk är kopplade.
Jag åkte till Ukraina för att arbeta med en blockchain-app. Trots att jag bara var där i en vecka fick jag snabbt ett bra intryck av vardagen. Jag välkomnades med öppna armar, i sann ukrainsk gästfrihetsstil. Förutom möten om appen var att äta, dricka och njuta av varandra viktiga delar av mötena. När allt kommer omkring var vi tvungna att lära känna varandra bättre för att förbättra samarbetet på distans. En bra arbetsrelation börjar med att veta vem du har att göra med.
Utanför arbetet fanns det gott om tid för andra aktiviteter och samtal, inklusive kriget som redan höll på att hända. Det var ett återkommande tema för dem, och förståeligt nog, eftersom striderna fortsatte i deras land 2020 och 2021.
Varje kväll blev vi bjudna någonstans att äta och dricka. Att säga nej var inget alternativ! Och när alkoholen flödar fritt och man spenderar tiotals timmar tillsammans i flera dagar lär man snabbt känna varandra bättre.
Den ryska kulturen och de många synagogorna i Ukraina visar den delade historien med Ryssland. Många pratade fortfarande ryska, men de såg sin framtid på annat håll.
Ukraina vill vara västerländskt
Jag lärde känna ett antal människor väl, och det som omedelbart slog mig var hur väl en stor del av befolkningen talade engelska. Särskilt den yngre generationen talade flytande engelska, men även medelålders människor kunde göra sig förstådda. När jag frågade varför fick jag ett enkelt svar: Ukrainare vill vara en del av väst och Europa har hört och investerat mycket tid och energi i detta i åratal.
De får engelska i skolan från tidig ålder och deras föräldrar insisterar på att engelska, inte ryska, är framtiden. Detta har allt att göra med den framtid de ser för sig själva och sina barn.
Ukraina vill inget hellre än att gå med i EU – och ändå Ryssland taal, historia och influenser är fortfarande synliga överallt. Naturligtvis finns det fortfarande pro-ryska ukrainare, men majoriteten blickade fortfarande mot väst.
Sedan slutet av 90-talet har Ukraina satsat hårt på engelskspråkig utbildning och IT-utbildning. Landet har bra universitet där klasserna hålls på engelska, och mycket av ekonomin är inriktad på informationsteknologi. Ukraina hade (eller har) många stora IT-företag som utvecklade hemsidor och appar för västerländska företag. Vi var trots allt inte där för ingenting.
Dels för att det var billigare där, men också för att kvaliteten på arbetet var över medel. Ukrainska programmerare och IT-specialister var kända för sitt hantverk.
Kharkov var en stad där modernitet och historia möttes. Överallt man gick såg man imponerande byggnader som var vackert upplysta på natten.
Adjö Ukraina, ha det bra
Nu, tre år senare, gör det ont att se bilderna av kriget. Det var också hårda strider i Kharkov, staden där jag stannade i en vecka och där jag tog alla bilder för den här bloggen. När den ryska invasionen startade skickade jag meddelanden till några personer jag hade arbetat med för att uppmuntra dem, men meddelandena kom inte fram. Kanske för att kommunikationen i landet redan hade stängts av ryssarna.
Det är en skrämmande tanke och så nära. Jag hoppas att de underbara människorna jag träffade är i säkerhet. De bad inte om detta.
En sak verkar säker: Ukraina kommer aldrig att bli sig likt igen. Under krigets tidiga dagar förklarade Putin på TV att han ville helt demilitarisera Ukraina och störta regeringen. Vilket i huvudsak betyder att Ukraina i sin nuvarande form inte längre skulle existera.
Allt vi kan göra nu är att hoppas att det snart är över – utan alltför många offer.
Adjö Ukraina, ha det bra.
Jag känner till Ukraina som ett land där väst och öst möts.
Ett land med unik arkitektur.
Ett land där människor välkomnar dig med öppna armar överallt och ger dig allt de har – även om de inte har något att spendera.
Där gatorna är klockrent rena eftersom folk plockar upp skräpet direkt.
Där nästan alla pratar engelska, för att de drömmer om att gå med i EU och de möjligheter det ger för sina barns framtid.
Tyvärr verkar det senare nu längre bort än någonsin.
Jag hoppas att de underbara människorna jag träffade är i säkerhet. De bad inte om detta...
