Överlandning in Moçambique. Ett land som gränsar till 5 grannländer Sydafrika totalt Tanzania. Med en kustlinje på cirka 2500 XNUMX kilometer vid Indiska oceanen. Många laguner och skärgårdar med vita stränder gör kusten till ett intressant turistmål. Vi vill ta vara på de möjligheter som kusten erbjuder, men också säkert gå djupare in i landet för att lära känna befolkningen och deras seder. Som du är van vid från oss börjar du först med att titta på videon.
Moçambique koloniserades av portugiserna redan på 16-talet. Det var ett viktigt land för elfenben, guld och senare slavar. Långt senare, 1964, började kampen för självständighet. 1975 vann ursprungsbefolkningen och Moçambique blev ett självständigt land.
Nyligen, i oktober 2024, ägde val rum, inte utan kamp. Ett antal demonstranter dödades. Oppositionen misstror utgången.
Vidare är rebeller aktiva, särskilt i norra delen av Moçambique, och där är det inte helt säkert. Dessutom står landet inför utbredd fattigdom och korruption.
Språket som talas här är huvudsakligen portugisiska och valutan heter Metical. 100 metical = 1,50 €
Gränsövergången
Vid Ressano Garcias gränsövergång märker vi den enorma raden av lastbilar. De flesta malmbilar på väg till Moçambique. Men de kan tydligen inte komma in. Vid själva gränsen är allt vänligt och lättsamt. Vi kan snabbt ordna alla nödvändiga papper och stämplar. Men så vid den sista kontrollen säger en tulltjänsteman till oss att vi inte kan passera innan klockan 16.00. Vägen till huvudstaden Maputo är enligt uppgift barrikaderad.
Vi kan lika gärna åka tillbaka till Sydafrika och vänta till 16.00. Samtidigt upptäcker vi att de stängda vägarna fortfarande är relaterade till valresultatet i oktober. Oppositionen bestrider valresultatet och en del oroligheter har resulterat här och där.
Vi stämplar vår inträdesbiljett igen i Sydafrika och tillbringar tiden på den sydafrikanska sidan av gränsen på ett café med luftkonditionering (45 grader utanför). Vi gör ett andra försök klockan 16.00.
Vi stämplar ut igen vid den sydafrikanska tullen. Och klockan 17.00 kan vi gå in i Moçambique tillsammans med en rad taxibilar och skåpbilar. Den annars så fredliga vägavstängningen är en vanlig protestaktion från demonstranter. Vi möter bara ett fåtal visslande, flaggbärande ungdomar och några pyrande eldar.
Maput
Vi övernattar på ett B&B i en förort till Maputo. Efter all värme i Krugerparken ser vi fram emot en natts sömn i luftkonditionering. Den extremt vänliga ägaren av B&B, Henrique, berättar entusiastiskt allt om Moçambique. Om intressanta platser men också om det politiska läget och de avspärrningar som just nu pågår.
På kvällen går vi till en restaurang och ser att fattighus och större moderna hus ligger tillsammans i ett kvarter. Vägarna är sandiga och dammiga. Den lilla biten asfalt vi ser har körts över. Människorna på gatan lägger knappt märke till oss och vi märker att vi efter 48 timmar inte har sett en enda vit person.
Nästa morgon åker vi, efter att Henrique har kontrollerat att vägen vi vill ta är säker och utan vägspärrar. Han föreslår en annan väg eftersom en del av den är avstängd av demonstranter.
Vi tar också en titt på den enorma bron (den längsta hängbron i Afrika) som förbinder Maputo med Katembe-distriktet. Den 3 kilometer långa bron invigdes 2018 och byggdes och finansierades av kineserna.
Sedan lämnar vi staden via N1, en trafikerad väg där du kommer att bli förvånad över sevärdheterna. Försäljare vänster och höger, marknadsstånd, mycket folk och trafik. En kaotisk röra som påminner oss om västafrikanska städer.
Till kusten
N1 är också huvudtrafikåren norrut. Vi kommer att använda denna väg igen i framtiden. Men nu tar vi flera svängar österut, en bred kustremsa. Grusvägarna här är utmanande, ofta endast tillgängliga med 4x4. Landskapet här är vackert, orördt och ibland avlägset. Vi passerar en massa sockerrör, lundar, laguner och byar. Längs Indiska oceanens kustlinje ser vi ett brett dynområde.
Stränderna är vita, oändliga och helt öde. Vattnet är kristallklart. Men här och var hittar du en resort som ofta också har några campingplatser. Det är ett populärt semesterområde för vita sydafrikaner.
vild camping
Vild camping är vår preferens - om möjligt. Men i Sydafrika fanns det (för) lite av detta. Försöker plocka upp den igen här. Vi hittar en exceptionellt vacker plats på en lagun. Det finns en bäck med kristallklart vatten, som slingrar sig genom vassen och sedan rinner ut i lagunen. Husbilen passar precis på kanten av den. Vi dyker faktiskt rakt ner i bäcken från husbilen.
Vattnet är underbart varmt och senare dyker fyra små pojkar upp för att visa oss vägen genom vassen. Som belöning ger vi dem en kaka och en burk cola och vi har genast fyra nya vänner.
Lite senare stannar en bil med en sydafrikan. Efter ett kort samtal bjuder han in oss till sin pool vid sitt fritidshus lite längre bort. Tillsammans med hans familj dricker vi en öl i poolen. Vilken tur vi har igen!
Längre längs östkusten
Östkusten är känd för sitt fantastiska blåa, kristallklara vatten och oändliga vita och ofta öde stränder. Här och där ser du en semesterort och ibland även en by som till stor del är byggd på turism. Drivs ofta av vita sydafrikaner med lokala invånare som anställda. Sydafrikaner utgör faktiskt den största målgruppen. De har inte mindre än 4 veckors semester runt jul och nyår. Och de tillbringar dem ofta på den moçambikiska kusten. Men inte i år. Oron efter valresultatet är fortfarande påtaglig här. Folk väntar på den 23 december, datumet då valresultatet kommer att tillkännages officiellt.
Sydafrikaner är inte lugna och så hittar vi en kust med här och var stora lyxresorter/dykskolor/gatuförsäljare och andra butiker där bokstavligen ingen syns. Det påminner mig om covid-perioden. En sorglig syn! Så vi anlände till Praia da Barra, en turistort som borde vara livlig vid det här laget...inte en enda semesterfirare i sikte.
Cor har till och med turen att vara den enda dykaren på en dykskola två gånger.
Dykning och snorkling
Cor-dyk och Grietje snorklar. Och det är inget straff här längs Indiska oceanens kuster. Vattnet är skönt och varmt och oftast kristallklart. Som dykare ser du bara lite mer eftersom du går djupare men du kan också komma närmare allt det vackra.
Vi dyker och snorklar på två ställen nära Tofo och Zavora. Det är väldigt tyst på båda dykskolorna. Vi kan dyka redan nästa dag. Vi går ut till havet från stranden. Båten skjuts upp på vattnet från en trailer av en traktor. De flesta (korall)reven ligger några kilometer ut i havet.
Så låt oss segla ett tag. Men det är det värt, när Cor dyker ser stora fiskstim med de vackraste färgerna och formerna. Men stingrockor och enorma havssköldpaddor är också ganska lätta att hitta. Korallen är verkligen vacker, så många färger och former och när man dessutom ser en rovfisk som pilar bort bakom en sten på jakt efter bytesdjur är dyket perfekt.
Vilanculos
Det är nu den 23 december och på sociala medier hetsar alla upp varandra. Vi har gått med i några grupper för att övervaka situationen i landet. FB-grupperna domineras främst av sydafrikaner som går i halsen på varandra om huruvida det är klokt att resa till Moçambique eller inte. Det är trots allt deras semester på året!
Diskussionerna påminner oss om Covid-perioden då extrema förespråkare och motståndare överträffade varandra. Vi går vår egen väg, oroa dig inte och låt lokalbefolkningen informera oss.
I Vilanculos bosatte vi oss på en lodge, en vacker plats att vara runt jul. Långt ifrån all oro och nära Bazaruto NP.
Bazaruto NP
Bazaruto NP är en spektakulär skärgård med fem öar utanför kusten nära Vilanculos, känd för sina vackra stränder och kristallklara vatten och rika undervattensvärld.
De fem öarna Benguerra, Magaruque, Bangue, Bazaruta och Santa Carolina (kallas Paradise Island av lokalbefolkningen) har skyddats som en nationalpark sedan 1971. De två största öarna är bebodda och befolkningen lever på fiske, småskaligt jordbruk och turism. Området är idealiskt för en mängd olika aktiviteter, såsom manater, dykning och snorkling, sandboarding från höga sanddyner eller bara koppla av på stranden.
Vi njuter av en solnedgångstur i en original Dhow-segelbåt och låter oss skämmas bort för en dag på en privat tur till ön längst bort ... Paradisön.
Dhows solnedgångstur
Det låter ganska turistigt och det är det delvis, men samtidigt ett måste om man aldrig gjort något liknande förut, en segeltur på en original Dhow. Vi hade ingen aning om vad vi skulle förvänta oss, så vi läste lite först.
En Dhow är ett traditionellt träsegelfartyg som utmärker sig i enkelhet när man tittar på mastkonstruktionen. Två trästockar, lite rep och ett segel räcker för att få båten att segla. Även om det finns gott om motorbåtar även här väljer fiskeindustrin att använda dhows, helt enkelt för att de inte förbrukar dyr bensin.
Vi tar en tur och tas om hand av inte mindre än tre besättningsmedlemmar. Vi tar oss ut i havet och får en vacker utsikt över kusten. Den någorlunda engelsktalande besättningen berättar om traditionerna kring dhows. Under tiden får vi en sval drink och solen går ner längre och längre.
En solnedgång att aldrig glömma.
paradis ön
Santa Carolinas smeknamn lever upp till sitt namn. Den här gången går vi ombord på en motorbåt för en en och en halv timmes resa till ön med en yta på 59 hektar. Det är ungefär 600 gånger 700 meter!
Vi rullar över vågorna i lagom takt, men kommer fram till lugnare vatten strax före ön. Här ser vi många stora havssköldpaddor. De syns tydligt i det klara vattnet och simmar runt båten. Vi gör en lek med att fotografera dem när de kommer upp för luft. Men det är inte lätt... djuren kan stanna under vattnet längre än vad vi kan.
Sedan lägger vi till på stranden. Vi går på upptäcktsfärd till fots. Under tiden seglar motorbåten till andra sidan ön där den medföljande kockan lagar vår lunch. Vi tittar oss omkring och går under palmerna till andra sidan där ruinerna av ett gammalt hotell står. De återstående betongresterna visar hur lyxigt det måste ha varit förr. Platsen är fenomenal, med utsikt över det azurblå havet.
Vi vandrar tillbaka till platsen där vi möter skepparen igen och tar en båttur runt ön på jakt efter delfiner. Och ja, på något djupare vatten ser vi en skola med delfiner. De vackra djuren simmar runt båten och kommer regelbundet ut en stund. Vilken upplevelse!
Lite längre bort finns en bra snorklingsplats. Här ser vi fiskstim och vackra koraller.
Sedan går vi tillbaka till platsen där kocken förberedde vår lunch. De satte upp tält, bord, två stolar och en utsökt måltid med mycket fisk, ris, sallad och olika såser. Tummen upp för kocken!
Vi går tillbaka ner i vattnet för att koppla av och svalka oss. Vi snorklar igen runt en liten klippformation och ser återigen stora fiskstim och några stingrockor.
Vilken dag!
Tillbaka inåt landet
Efter alla vackra kuster och vacker natur är det dags att leta efter det riktiga livet igen. Dessutom blir berättelser om oroligheter i landet allt mer intensiva. Vår rutt fortsätter en kort bit över N1, huvudartären genom landet. En tullstation vi stöter på har blivit fullständigt vandaliserad, arvet från en dag av upplopp. Turen fortsätter genom nästan orörd terräng, långt från den moderna världen. Längs vägen ser vi traditionella hus, ofta gjorda av lera och halmtak. Människorna lever enkelt men många är välklädda. Till skillnad från många andra fattigare områden i Afrika har mobiltelefonanvändningen knappt slagit fast.
Människorna lever främst av försäljning av träkol och cashewnötter. Kolet ligger redan klart i stora påsar längs vägen. Ibland ser vi en stor lastbil som tar bort påsarna med träkol.
Kommunikationen med befolkningen är svår. De är ofta lite reserverade, men senare blir de sakta lite nyfikna. De talar sina lokala språk och lite portugisiska, vilket vi fortfarande inte kan hantera.
Vi tillbringar natten i "mitt i ingenstans" nära en liten sjö. Vi trodde att vi var ensamma, men nej, det kommer en liten man ur buskarna. Du är aldrig ensam här. Han pratar faktiskt lite engelska och efter ett trevligt samtal bestämmer han sig för att vi ska betala något för att vi är i "hans" land. Vi ger honom några ören och han är glad som en kung.
På kvällen njuter vi av den klara stjärnhimlen, utsträckt på våra solstolar. Tusentals stjärnor … ibland rör de sig, eller så är de satelliter, UFO:n, rymdstationer, stjärnfall eller bara flygplan.
Medan vi fantiserar stängs våra ögon.
Resan genom bush-bush tar tre dagar innan vi når gränsen till Zimbabwe. Inga tecken på några oroligheter i landet på vägen!
Vår slutsats
Vi upplevde Moçambique i cirka 17 dagar, från Maputo, till (normalt) livligare kustregioner till ett stycke traditionellt inland.
I allmänhet tyckte vi att människorna var lite reserverade, de tittar på dig med förvåning och tar ibland ett steg tillbaka. Om du vinkar så vinkar de tillbaka. Språket är förstås också en barriär.
Maputo är en stor stad som många andra i Afrika, ett ganska pulserande centrum med några moderna arkitektoniska höjdpunkter här och där. Folk klagar på regeringen, som har dessa bedrifter byggda av kineserna.
Längs kusten, på ibland avlägsna platser, finns vackra orter, ofta ägda och ockuperade av sydafrikaner. Även lokalbefolkningen gynnas. Här kan du njuta fullt ut av de vita stränderna, azurblå vattnet och vackra laguner.
Under vår bilresa genom interiören kunde vi tydligt se hur traditionellt folk bor här, människor har inga transportmedel, knappt några mobiltelefoner och lever av vad naturen ger dem.
