Vi (Cor och Grietje van NoFear Travel), vara med vår Toyota Hilux 4×4 husbil reser in Afrika. Den afrikanska kontinenten är Mecka för 'på land' med många utmanande rutter och vackra resmål. Det första afrikanska landet vi besöker på vår resa till Sydafrika är Marocko, där vi vill bestiga berget Toubkal (4167 m). I den här artikeln berättar vi allt om det.
Om Toubkal
Toubkal är en bergstopp i sydvästra Marocko. Med en höjd på 4167 m är det det högsta berget i Atlasbergen och från Marocko. Denna bergskedja är också den högsta punkten i Nordafrika och arabvärlden. Berget ligger 63 km sydost om staden Marrakech, i nationalparken Toubkal.
Iväg till Atlasbergen
Från den marockanska västkusten kör vi söder om Marrakech mot bergen. Från det torra landskapet, som tar sig an lite ökenliknande drag, skymtar det
Atlasbergen. Vackra knoppar i många olika nyanser kommer närmare och närmare.
Det börjar bli sent så vi letar efter en plats för natten. Vi har läst att det i en liten by finns ett auberge där man kan äta och övernatta i deras trädgård. Det verkar vara en trevlig plats för oss.
Vid ankomsten till byn kan vi först inte hitta auberget. Men vår sökande attityd uppmärksammas av en bybor som leder oss till auberget. Det är inte långt, men de smala gatorna och skarpa kurvorna i kombination med branta sluttningar gör tillgängligheten till en utmaning. Vi avråder därför från att leta efter detta boende med transportmedel större än 6 meter.
auberget
Ingen är närvarande i auberget, men vi visas runt av byborna. Det finns toalett och dusch, vilket är trevligt! Senare visar det sig att duschen inte ger något vatten och till squattoaletten förväntas man ta med eget papper. Lyckligtvis är vi vana vid det. Byborna frågar om vi vill äta.
Så småningom börjar vi inse att han är mer än bara någon som visar oss vägen. Kommunikationen är väldigt svår, där är hans franska ännu sämre än vår. Men förslaget om maten verkar vara bra. Vi bokar tid för att vara med oss klockan sju. Vi sitter i ett rum där han serverar en välsmakande tagine. Nationalrätten, denna gång med kyckling. Det visar sig att mannen också är kock och servitör... Vi har fortfarande inte sett ägaren till auberge.
Barn som leker
Det har varit klart för oss sedan en tid tillbaka att barn gillar att söka turisters uppmärksamhet. För dem är vi nästan konstiga varelser. Direkt vid ankomsten ser vi några blyga ansikten som kikar genom buskarna. De är nyfikna på oss. Det är ett fint skådespel att se hur de gradvis kommer närmare.
När man ser de söta, frågande och nyfikna ansiktena är det svårt att inte ge dem en godis eller en kaka. Vi ger efter för trycket och lägger ett halvt paket kakor på det. Och så... en arg granne sticker huvudet runt hörnet och barnen får dem att springa iväg. De har lärt sig att inte störa turister, men den här gången var utmaningen för stor för dem. På kvällen och nästa morgon upprepar de spelet igen, men vi har lärt oss att inte gå med på det längre.
Avresa utan att betala
Efter vår yoghurtfrukost är det dags att fortsätta vår resa mot Toubkal. Men det finns ingen att se runt auberget. Vi vill betala för vår övernattning, middag och dricks för den goda vården...men till vem? Det finns ingen. Och att bara sätta in ett belopp någonstans känns inte heller bra. Efter att vi hade öppnat alla dörrar, ringt runt överallt, väntat och väntat lite till bestämmer vi oss för att gå. I byn frågar vi i de olika butikerna efter byborna eller möjligen ägaren, men ingen vet något. Vi lämnar byn med en konstig, missnöjd känsla.
Vidare till Oukaimeden
Eftersom vi vill undvika den turistiska Imlil - som faktiskt är utgångspunkten för en promenad till Toubkal - kör vi till Oukaimeden (2650 m). Vi har läst att det finns startmöjligheter även där. Vi söker en guide. Att bestiga Toubkal med guide är obligatoriskt, bland annat för att två skandinaviska flickor dödades i området.
Söker en guide
Vi går in på en slumpmässig restaurang som ser något västerländsk ut och vi ber ägaren om en guide. Han går ut och frågar en av "männen" på gatan. Det tar inte lång tid innan det sprider sig som en löpeld att det finns turister som letar efter en guide. Det ringer och mopeder körs fram och tillbaka. Sedan kommer någon för att berätta att han känner någon, men den här personen pratar inte engelska.
Mannen i fråga blir uppringd och tagen ur sitt dagliga berberliv. Vi har svårt att kommunicera med honom, men vi lyckas ordna rutten. Vi kommer att vara på väg i 5 dagar, med start i morgon bitti. Det finns även en bärare med häst. Denna lyx gör att vi inte behöver bära vårt eget bagage. Mustafa talar bara berber med en touch av franska och engelska. Tillsammans med våra "händer och fötter" kommer vi att reda ut det.
Moské
Sedan måste vi hitta en säker plats för husbilen i ca 5 dagar, det känner han någon för. Vi parkerar husbilen på gården nära någons hus. Lite senare får vi reda på vilka våra grannar är. Moskén... Det är inte så illa, men de bästa muslimerna har för vana att kalla till bön fem gånger om dagen.
Tja, om du övernattar bredvid en sådan moské kommer du att vara upprätt i din säng klockan 5.30 på morgonen. Som tur är måste vi vara redo för promenaden vid 7-tiden.
Klättring av Toubkalberget
Första promenaddagen
Första dagen går vi in i bergen tillsammans med guiden Moustafa och portvakten Omar med sin häst och börjar en mjuk klättring till en col. Härifrån har vi en fantastisk utsikt. Vi fotar och njuter för fullt. Kommunikationen med Mustafa och Omar är lite svår, men de visar sig vara vänliga män som gör sitt allra bästa för att bli förstådda.
Efter passet passerar vi en by som heter Tamguist, där vi äter en tagine på den enda lokala restaurangen.
Fortsätt sedan genom berberbyn och se invånarnas levnads- och levnadsvillkor. Det hela är väldigt fattigt och berövat med västerländska mått mätt, men vi har ett starkt intryck av att folk har det bra.
Vi klättrar vidare till nästa kol och ser Imlil på andra sidan. Nedförs når vi några bosättningar strax utanför byn. Här passerar vi många gites, auberges och hotell. Man kan se på allt att det är turistigt här. Många turistbussar med en dagstur från Marrakech står parkerade längs gatan. Vi går genom huvudgatan och blir regelbundet uppsökta av försäljare av alla sorters varor. Nu är vi vana vid det, men man märker att det är lite mer ovänligt här.
Vår övernattningsadress ligger lyckligtvis långt utanför Imlil vid en liten mysig gite. Efter att vi kommit in i vårt rum sträcker vi ut oss på sängen och njuter av lugnet en stund. Efter 20 kilometer och 2100 m upp- och nedstigning har vi förtjänat den vilan.
Från Imlil till tillflyktsort les Mouflons
Efter en utsökt marockansk frukost (med mandelost, jordnötssmör gjord på mandel) åker vi i riktning mot refuge les Mouflons, utgångspunkten för klättringen till toppen.
En poliskontroll följer snart. Guiden ska visa att han har rätt med hjälp av sin biljett och vi måste visa upp våra pass. Efter denna kontroll möter vi fler och fler vandrare. Och bärare med hästar och åsnor, mycket grejer sopas fram och tillbaka.
Stigen stiger sakta men säkert. Vi upplever det inte som en tuff promenad, även om stigningen är cirka 1400 meter. På vägen passerar vi ett team hårt arbetande som planerar stigen, lägger undan tjocka stenar och krattar upp allt. Tufft jobb, hatten av!
Soluppgång på Toubkal
Fristaden les Mouflons (3207 m) visar sig vara en modern, lyxig fjällstuga. Det finns ett urval av sovsalar och även privata rum. Frukost, lunch och middag serveras av vänlig personal.
Vi kommer överens med vår guide om att gå tidigt nästa dag, halv fyra. Vi går sedan till toppen i mörkret och kan beundra soluppgången. Vi går och lägger oss tidigt för att gå upp tidigt imorgon.
Den sista biten
När larmet går vid tretiden är det redan en del oväsen i kojan. Det finns flera personer som tydligen vill bestiga Toubkal vid den här tiden. Det finns ingen belysning i kabinen förutom några nödljus. Energibesparing! Som tur är har vi våra pannlampor med oss som vi kommer att behöva under klättringen.
Efter en enkel frukost möter vi Mustafa och vi går in i den mörka natten. Med pannlamporna kan vi åtminstone se var vi ska sätta fötterna. Den branta stigen visar sig vara mindre lätt än gårdagens stigning. Lösa stenar rullar regelbundet under våra fötter. Efter cirka två och en halv timmes klättring kommer lite ljus försiktigt bakom bergstopparna. Fortsätt ett tag.
Vi har i förväg blivit informerade om höjdsjuka och givetvis den tunna luften så fort man kommer högre upp. Men det är inte så illa, på sin höjd accelererad andning, men det kan också bero på ansträngningen.
När vi når toppen går en adrenalinkick genom oss: WE MADE IT!
Vi gör i ordning vår kamera och nu får vi vänta på det magiska ögonblicket, ögonblicket då solen inleder en ny dag. I vår entusiasm tar vi många bilder.
flygplansolycka
Efter att vi har återhämtat oss från den underbara upplevelsen är det dags att börja nedstigningen. De allra flesta människor tar samma väg ner. Men Mustafa, vår guide har länge insett att vi föredrar att gå utanför allfartsvägarna och är ute på äventyr, så vi tar en alternativ väg. Efter en halvtimme kommer vi nära en lite lägre bergstopp. Mustafa tar oss upp på övervåningen och det vi ser där förvånar oss verkligen. Ovanpå den vassa bergstoppen står en flygplansmotor.
Helt vriden aluminium, men tydligt synligt vad det var. Så småningom blir historien om en flygkrasch tydlig för oss. En stor olycka har hänt här. Mustafa försöker förklara för oss vad som hände här. Men det är ganska komplicerat om man har svårt att förstå varandra.
Senare fick vi reda på att ett fyrmotorigt propellerplan kraschade här i november 69. Till en början var det bara känt att flygplanet försvunnit från radarn, men det gick inte att spåra. Det var inte förrän i juli 70 som bergsbestigare hittade vraket i det ogästvänliga området.
Militärplanet var på väg från Faro, Portugal till Sao Tombe, med ammunition och åtta personer. Vraket sprids över ett enormt område då nedslaget mot bergstoppen bröt planet i två delar och vraket föll på båda sidor. På vår nedstigning stöter vi på många fler vrakdelar inklusive en andra motor.
Hemskt fynd
Fyra av de åtta kropparna har hittats och begravts på plats. Vad hände med de andra fyra...ohittbara? Begravd i bergen betyder att man täcker kropparna med några få stora stenar. Ingen namnskylt, inget annat. Nu, mer än 50 år senare, kunde vi se de mänskliga kvarlevorna av de döda mellan stenarna. Delar av icke-förfallna plagg syntes också. Ett hemskt fynd.
Vi behövde den sista delen på vägen tillbaka till fristaden för att bearbeta några saker.
Tillbaka till Imlil
I refugen dricker vi en kopp te, packar våra väskor och ger oss av till den 1400 meter långa nedfarten tillbaka till Imlil. Att gå ner ensam verkar lätt, men det är ett bedömningsfel som vi upplever allt oftare. Till sist gick vi upp ca 4 meter och gick ner 1100 meter från klockan 2400 på morgonen. Som en påse salt vippade vi på våra sängar i stugan där vi bodde den första natten.
Den fjärde dagen
Dagen efter ger Mustafa, Omar, hästen och vi en tur på cirka 13 kilometer för att erövra två coltjes. Det är en annan väg långt utanför allfartsvägarna där vi njuter av den bergiga miljön och passerar ett antal berberbyar.
Att bivackera så nära berberbefolkningen lite längre ger oss en fantastisk inblick i deras liv. Byarna ser helt lumpen och förhistoriska ut från utsidan. Mycket skräp, inga kullerstensgator, oavslutade byggnader som bara är fyrkantiga, precis vad du än stöter på. (Det är inte fråga om någon rund form)
Men när man kommer in är det ibland överraskande modernt.
Vidare till gite Gliz
Sedan stiger vi vidare till nästa pass, då det börjar åska. Vi tar på oss regnrockarna och fortsätter vår väg. Över kullen förändras landskapet till röd sten med större träd. På andra sidan dalen ser vi en liten bebyggelse där vårt fritidshus också ligger. Den sista delen måste vi klättra hårt för att nå den.
Vid ankomsten blir vi omedelbart hänvisade till rummet och är förvånade över lyxen. En rymlig dusch, toalettpapper, handdukar och en bäddad säng är specialfunktionerna.
Efter en uppfriskande dusch går vi på lunch och får en sallad med stekt ägg. På balkongen har vi en fantastisk utsikt. Vi njuter av den stormiga himlen mot bergstopparna.
Senare under middagen bjuds vi åter på en vacker solnedgång och kan inte motstå att ta några fler bilder.
Den sista dagen
Vi serveras en utsökt frukost och gör upp med Hassan, hotellägaren. I övernattningsregistret ser vi att de sista gästerna har varit här i juni. Och innan dess gäster i början av 2020, innan corona. Hur är det möjligt att en så vacker fastighet inte har en större beläggning? Nåväl, senare inser vi hur avlägsna dessa hus är byggda. Ingen gillar det här! Det finns egentligen inget att göra förutom att gå.
Vi åker kl 9 via den enda tillfartsvägen. Vi måste klättra cirka 600 meter och vägen är lätt för vandrare. Vidare kan endast 4×4-fordon passera. Det är absolut ingen fråga om taxi eller buss. De boende är därför beroende av häst eller åsna. Vi inser återigen hur avlägset byn är och vad det betyder för invånarna.
Vi fortsätter och kommer fram till colen där vi har en vacker överblick över området. Här ser vi att en bergstopp bredvid Toubkal är täckt av snö. Säsongens första snö. Så igår under åskvädret lämnade ett moln den första snön. Det är långt borta, men vi lyckas ta en bild på det.
Sedan fortsätter vi till husbilen, men på vägen bjuds vi ändå på ett traditionellt te med en vän till Mustafa.
Här går vi på toaletten. En superliten monter, med ett hål i marken. Väldigt primitivt, men kul att uppleva. Efter te med kex, oliebollen, bröd, olivolja och honung går vi till husbilen. Till råga på allt bjuder Mustafa in oss på middag med honom på kvällen.
Äta med en berberfamilj
Vi har ingen aning om hur Mustafa bor, men på eftermiddagen pekade han i riktning mot byn där de mest traditionella strukturerna finns. Vid sju hämtar han oss och vi går till hans hus. Han visar stolt upp sina tillhörigheter. En struktur med sneda väggar och en entrédörr av zinktak som avslöjar att vi inte har med arkitektur att göra.
Vi kommer in i delen där även de 20 getterna och en flock kycklingar har sina övernattningsrum och vi träffar den 18-årige sonen som har tillbringat hela dagen med getterna i bergen.
Sedan går vi in genom en annan liten dörr och går in i köket där Mustafas vänliga fru fyller det lilla utrymmet. Sedan vidare till rummet som också är ett sovrum. 3×4 betongbåset är täckt med några mattor och kuddar. Inga stolar, bara ett litet bord. Det finns ingen elektrisk belysning i rummet och det lilla ljuset kommer från en gaslåga.
Läs också: Resplan Marocko om 2, 3 eller 4 veckor | Alla måste-se och resetips
Vi slår oss ner på mattorna runt bordet och får genast te. Traditionellt tillsammans med många kex och godis. Vi kan kommunicera lite med Mustafa men inte alls med sonen och hustrun. De talar bara berber.
Efter teet överraskas vi med en skål full med couscous, grönsaker och getkött. En sked till var och en och så ljuvligt mysigt att äta ur skålen tillsammans.
Även om vi inte kan kommunicera med sonen och hustrun är det fortfarande mysigt och vi njuter av en unik stund med mycket vänliga och härliga människor.
Efter couscousen får vi lite melon och vi säger hejdå. Mustafa tar oss tillbaka till husbilen genom beckmörkret.